Nu funkar det!

Jag har haft tekniska problem.

Och dessa problem har drivit mig till vansinne! När jag nu äntligen har börjat blogga, vill jag att det ska vara LÄTT, eftersom min hjärna inte kan tänka i tekniska banor och min kunskap är alldeles för liten.

Jag irriterar mig ibland på min mor för jag tycker att hon inte fattar när jag försöker lära henne om IPad eller appar eller nåt annat som jag tycker är enkelt och som jag tycker att hon BORDE begripa. Men sen, när jag själv ska fatta nåt som jag tycker är obegripligt, då står jag där på samma sätt, slår ifrån mig med båda händerna och säger att jag KAAAAN inte, det GÅÅÅR inte…. Och dom runtomkring mig som vet bättre anser väl att jag är hopplös.

Nå, nu är jag på banan igen. Det var nåt enkelt med IP och blockerad och inte vet jag, men det löste sig på en sekund och bara för att bevisa det ska jag här lägga in en bild:

Det här är jag när jag senast var på landet, i sol och lycka och – trodde jag- inga tekniska problem

Så nu ska jag börja skriva lite mer regelbundet igen. Det ska bli kul!

Fredagsmys

Samma gamla tråkiga bild. Eller favorit i repris. Eller hur man än vill se det, jag sitter i alla fall på en av mina absolut bästa platser. Detta är På berget! Uteköket! Paradiset! Sommarhänget!

( här försöker jag nu ladda upp en bild på härligheten, det går inte… Jag får beskriva den i stället. Jag sitter vid ett grovt tillyxat bord med bänkar till. Älskling har byggt det till mig. Min utsikt är hav, kobbar, tallar. Måsar skränar och andra fåglar som jag inte kan namnet på sjunger och kvittrar och gläds åt att solen och värmen är här. Jag har ett glas rött vin i ett tennglas, praktiskt om jag vill kasta det ifrån mig. Snyggt är det också. En liten lagom grön skål med lite lagom många Pringles i.)

Att ha ett utekök var en dröm som besannades för ett par år sen, när älskling drabbades av byggarlusta. Vi är inga grillare, men däremot MUURIKKAN, den gillar vi skarpt. På sommaren lagar jag nog samtliga måltider på muurikkan, inklusive frukost , om det inte hällregnar.

( här skulle jag haft en bild av min muurikka, Men jag beskriver den istället. Den är en rund stekhäll, svagt skålad, med en gasolbrännare under. Ja, man kan ställa den över öppen eld också, men det tycker vi är besvärligare… Bakom muurikkan breder solglittret ut sig över havet och framåt kvällen brinner himlen av solnedgångar man aldrig har sett maken till. Utom igår. Och imorgon. Och nästa kväll…..)

Mina kvällar På berget är magiska. Och ännu bättre blir den här, för jag såg just älskling komma åkande i sin båt. På väg hem. På väg till mig. På väg till Fredagsmys

Att fatta!

Jag kom av mig i mitt bloggande när tekniken svek mig. Jag kämpar redan som det är med att förstå hur jag gör och när det sen blir fel.. ja då står jag handfallen.

Det är märkligt det där, med hur hjärnan är. Jag tittar på barnen omkring mig, dom fattar grejer utan att fatta att dom fattar! Jag fattar inget, utom att jag inte fattar och jag fattar inte hur jag NÅNSIN ska fatta.

Nu sitter jag i mitt paradis, på landet i skärgården, och försöker fatta att våren äntligen är här. Frukost på terassen, middag På berget i uteköket. Ljuvligt!

Snart sista! Eller..?

När jag flyttade upp hit, till Skellefteå, i början på januari, kändes det som om jag skulle vara borta hemifrån i eeeeeevigheter. Att jobba på teater utanför Stockholm var helt nytt och kändes både läskigt och spännande. Och som sagt, länge!

I logen, innan föreställning

Nu idag spelar vi näst sista gången, på söndag åker jag hem för att stanna hemma flera veckor.

Fyra timmar senare. Publiken har gått hem, full av upplevelse.

Och som jag längtar! Längtar hem till det jag längtade bort ifrån. Att leva mitt vanliga vardagsliv med allt vad det innebär av vecko- handling och kompisar och städa badrummet ( längtar jag inte jättemycket efter förstås..) och kvällsmat med älskling. Helt enkelt, att inte vara själv, som jag är här i Skellefteå . Och som jag också gillar!

Så vilken tur att jag tackade ja till en produktion till! 17 maj är jag tillbaka, i mitt enpersonshushåll utan ansvar för någon annan, bara mina egna rutiner och mitt eget skräp! Härligt!😄👍🏻

När åldern känns oundviklig

På dagens Friskis-pass dök två tankar upp. Ett: Jag skulle gilla att vara instruktör på Friskis! Jag har ju som jag berättade igår en gen som gör mig till passgångare om jag måste följa en ledare, men om jag själv leder, så borde jag ju kunna organisera mina armar och ben?

Dessutom skulle jag vara världsbra på att både ta ögonkontakt med mina deltagare ( åtminstone om dom inte är fler än sex stycken, som vi var idag) och därigenom få dom att känna sig sedda, samt att komma med glada utrop så att stämningen i rummet ökar till om inte kokpunkten så i alla fall en åtta-tio grader.

Trots vad jag nu säger, så var det ett kul och bra pass, med glada deltagare och en hyfsat engagerad instruktör.

Min nästa tanke var: jag hamnar på tant- pass. Jag går ju och tränar på dagen eftersom jag spelar teater på kvällen, och många av mina medmotionärer är damer som också har tid då. Kanske för att dom numera är pensionärer, och alltså lite äldre än jag, men inte såååå mycket äldre än jag….

Jag känner mig inte som en tant! Jag känner mig INTE som en tant!

Vis som en tant, javisst, med livserfarenhet och självförtroende och mod. Men samtidigt tror ju jag att jag är ung och i början på karriären ( jo jag vet att jag inte är UNG OCH LOVANDE längre, med 30 års yrkeserfarenhet, men det KÄNNS så….)

Min nästa tanke är: Är det likadant för allihop? Alla vi som tränar på det där tantpasset? Tittar vi alla på varandra lite snett och tänker att egentligen hör vi inte riktigt dit?

Tre dagar på raken har jag tränat på Friskisosvettis , olika pass. Tabata, Core och igår Schlagerjympa. Efter passet har jag lagt till en kvart-tjugo minuter löpband eller crosstrainer, så idag kände jag att kroppen hellre ville gå på kondis och bio…

Så det har jag gjort! Fika med kompis och bio med några andra kompisar.

BioStaden i Skellefteå har inte det mest varierade bioprogrammet, men vi slog till på A Quiet Place, som var…. outhärdlig från början, sen blev jag blasé medan mittbiosällskap flämtade efter luft och pep ..själv piper jag när jag ser mina selfies.Hur dum kan man se ut???😂

Passgångare!

Jag vaknar till en grå vinter. Snön yr. Ledig söndag. Inget PW-väder . Vad göra? Jo

Det kom som en chock även för mig! Schlager, mello och liknande är inget jag brukar ägna mig åt, men nu så! På med dansskorna bara! Eller gympadojjorna, då…

Någonting händer med mig när jag ska göra ledarledda övningar. Jag tycker att det är roligt att dansa och är rätt bra på att följa ( om kavaljeren är stilig och för mig med stark hand, annars tar jag över och för honom istället 😅), men att stå i grupp och försöka göra likadant… Det GÅR inte! Jag utvecklar någon sorts passgångar-gen, min hjärna kan inte FÖRSTÅ hur jag ska sparka ut med ena benet och dra in andra handen, jag ser ut som en berusad galning vilket känns orättvist när jag inte ens har tänkt ORDET champagnefrukost..

Jag tog mig igenom i alla fall och ganska nöjd känner jag mig nu!

Liv och Död

Är jag en gammal människa undrar jag när mina kollegor går på restaurang efter föreställningen och jag väljer att gå hem

Eller är jag tvärtom ung undrar jag när jag minns att jag tillbringade en eftermiddagsstund på barnteater. Enbart 4-åringar i publiken, hur gulligt som helst!

Nä, jag bestämmer mig för att jag är en dam i mina bästa år, som gillar en lugn lördagkväll i soffan! Ett glas vin och en bra film och ute snöar det lite orättvist eftersom jag hör att våren på riktigt har kommit på andra ställen i Sverige

Jag kurar filt.

Jag är lite ledsen över att så många som jag har anknytning till dör just nu. Benny och Rikard och Johannes och Barbro. Och nu senast Tim.

Avicii har jag ingen som helst anknytning till ( fast jag har jobbat med hans mamma). Men ändå känns det sorgset när en så ung människa dör. Och , efter att ha sett dokumentären True Stories, vad jag förstår en jagad människa.

Usch.

Ta hand om er därute! Vi bestämmer att vi försöker leva så bra vi kan!