Regn ute, regn inne, regn i hjärta, regn i sinne….

Fasen, vad trist jag känner mig idag. Jag orkar inte ta mig för nåt av det jag borde. Midsommarvädret står som spön i backen och jag har ju visserligen längtat efter regn, eller kanske inte just JAG, men jag ser ju på min trädgård att den törstar, så jag hoppas att det regnar rejält ute på ön nu.

Min stackars uttorkade rhododendron

Inte har jag nån anledning att gnälla heller, jag är ledig, det är sommar, imorgon åker jag till landet och det kommer kompisar och annat kul, jag är frisk och …. ja det finns liksom inget att tycka synd om sig för.

Jag för trösta mig med Kalle. Den vän i nöden man alltid kan lita på!

Spolierad festkväll

Jojmen, jag la tid på outfiten, jag vackrade mig och tog på finskorna, svängde till håret och satte på mig blingblinget samt förberedde mig på YTTERLIGARE en kul kväll i Erwik Communications regi. Först skulle vi bara åka till bonusbarnbarnet som fyllde nio, sen skulle vi minsann på romantisk date! Hade jag tänkt, alltså…..

Men som jag berättade häromdagen har jag en älskling/ oälskling som inte fattar tider. Jag menar, han FATTAR inte tider! Och han FATTAR inte vad det gör för mig och mitt humör! Han tror att det löser sig, och det brukar det göra, men så icke denna gång. Vi hann inte både barnbarn och festkväll, helt enkelt!

Oälskling som jobbar på att bli älskling igen

Här hade jag ett val att göra. Antingen vara sur resten av kvällen, till ingen nytta för varken mig själv, relationen eller för den delen SITUATIONEN, hur kul är det att vara åskmoln?

Eller försöka ta mig samman och göra det bästa av att vi ändå var tillsammans.

Väntar på att maten ska serveras, fortfarande inte helt nöjd med tillvaron

Älskling förstod nånstans allvaret i det hela och rusade till affären, fixade maten och slog upp ett glas bubbel, allt för att förbättra sitt rykte och efter en stund veknade jag. Han är ju trots allt min älskling ….

I brist på dagens festliga bilder skickar jag en gårdagens. Magnus Rongedahl i min rosa hatt…. det kan inte bli så mycket bättre !


Partyprinsessa på vift

Jag stannar några dagar i stan, vädret är halvkul och aktiviteterna är helkul så landet får vänta.

Hatten på!

Igår kväll var jag på 1,6 & 2,6miljonerklubbens sommarfest som hölls på M/S Birka. Dresscoden var Hatt, så det var bara att leta igenom hattförådet , som i mitt fall inte är särskilt stort, men denna kände jag mig fin i och jag fick en hel del komplimanger. Kul när människor omkring en, även såna man inte känner, vill vara snälla och dela med sig! Mer sånt! Kan vi göra varandra glada, även om vi inte känner varandra, så ska vi, tycker jag!

Festen ordnades av Erwik Communication, så som vanligt var det ett toppenevent. Massor med bubbel och snittar och glada människor som bjöd på Alice Timanders – hon som inte bara var tandläkare utan också premiärlejon, om ni minns- festkreationer som auktionerades ut.

Christina Scollin fyllde inte alls år, men firades ändå, för nån gång gör hon väl det.

Bröderna Rongedal var på partyhumör och kompisen Bettan var i hatten …

Så småningom lättade fartyget ankar,men vi som inte ville följa med på den turen gick iland och letade upp andra festligheter.

Vi tog en drink eller kanske många på Glashuset som också hade party denna kväll

Samtal på hög nivå. Ljudvolymen alltså!

Idag är jag lite trött, men det är bara att bita ihop och ge sig ut igen. Ikväll går älskling och jag på AW med Östermalms Saluhall Magasin! Party !!!

Vad det är roligt att åka iväg och göra NÅGOT ANNAT ibland! Vi har ju världens ljuvligaste sommarnöje och i vanliga fall är vi helt nöjda med att få vara där, med allt vad det innebär av bad och solnedgångar och vin med vänner och vinterbrasor – beroende på årstid , för vi är där så ofta vi kan. Och så plötsligt bjöd några av våra ö- vänner oss att komma till deras andra paradis, i Dalarna.

Så vi äntrade hästen, dvs Jaguaren ( älskling älskar inte bara mig, utan även alla sina bilar) och for iväg genom landskapen

En av flera älsklingsbilar ….

Sen följde en helg full av upplevelser. Redan när vi kom, förstod vi att vi skulle bli väl omhändertagna.

Välkomstdrinken stod framdukad

Det var goda middagar och drycker därtill, det var besök på Carl Larsson- gården i Sundborn, vilket jag verkligen kan rekommendera. Man både känner sig kulturell och får sig ett livsöde berättat för sig, och livsöden var ju lite melodin den här helgen, jag berättade igår om Fet- Mats och hans livsöde, som är oerhört gripande.

Sen tog vi biltur i Dalarna, som ju faktiskt ser ut som ett vykort vart man tittar, med röda stugor och dalahästar och siljansblänk. Och loppisar! Loppisar hur många som helst och vi stannade på dom alla och köpte FYND, såna där som man inte visste att man behövde det minsta..

T ex hade jag ingen aning om att älskling hade behov av en gris, men nu har vi i alla fall en sån….

Lördagen avslutades på lyxig restaurang där maten var dyr, god och tillkrånglad. Jag fattar inte riktigt idé n med sotat sparrispulver och skum av vassle, det verkar besvärligare än det smakar, men en upplevelse var det förstås.

Kvällsvy över Siljan

Söndagen innebar promenad i duggregn, redan det var ju annorlunda efter 6 veckor av konstant sol, möte med kompisen Fet- Mats på FaluKoppargruva och topplunch, sen åkte vi hem till Stockholm men inte utan att stanna på vägloppisarna förstås!

Det känns som en hel semester!

Att göra nya saker, andra saker, annorlunda-än-dom-vanliga sakerna, det ska man unna sig! Nu hade vi tur som har fina vänner som tog oss på detta äventyr, men jag tror att man har mycket igen av att tänka lite “utanför boxen”. Vad nytt kan jag hitta på idag?

Själv ska jag på party ikväll. Det blir kul. Jag ska ha hatt! Det är nytt, i alla fall för mig!

Kanske blir det denna hatten? 😀

Fet-Mats. Kille som tar mig med storm!

Fet- Mats är killen jag inte kan glömma. Hans livsöde har verkligen fastnat hos mig och nu i helgen besökte jag honom igen

Fet-Mats i sin glasbur

Fet- Mats var en ung vacker gruvarbetare i Falu Koppargruva som, iförd sina söndagskläder sägs det, steg ner i gruvan år 1677 för att tända den stora elden som skulle spräcka berget så att kopparmalmen kom fram. Det var troligtvis inte hans skift, eftersom han var klädd i kyrkstassen, han var nog bara bussig mot sin berusade kompis som egentligen skulle gå ner.

1719 hittades i gruvan liket efter en ung man som ingen kände igen, det var ett mysterium. Han var bevisligen död, men ingen saknade någon. Ett flertal kvinnor försökte påstå att han minsann var deras man – det var änkepensionen som lockade- men till sist kom gamla Margareta och visste bättre : pojken var hennes fästman som hon trodde hade övergivit henne 42 år tidigare!

Gravstenen. Till sist….

Mats hade gått ner i gruvan och nåt hemskt hände så att han blev kvar, ohittad, liggandes i kopparvitriol. Det gjorde att kroppen bevarades till den dag någon fann honom. Tänk hur hans fästmö Margareta måste ha känt! Att återigen få se sin stora vackra man som hon trodde hade svikit henne för så länge sen och han SÅG DESSUTOM LIKADAN UT!

Naturligtvis ville hon gärna få begrava honom, men det tyckte gruvledningen var en fånig idé! Mats, i mötet med luften, stelnade nämligen och blev som trä, och det tyckte gruvledningen var en kul turistig grej. Alltså ställde man upp honom i ett glasskåp för vem som ville att komma och betitta!

Den riktiga Mats är detta som tur är inte, utan en avbild av honom.

Efter 30 år tröttnade dom och grävde ner honom ett tag, sen av någon anledning grävde dom upp honom och ställde ut honom IGEN. När dom sen tröttnade på ytterligare en gång, kastades han upp på kyrkvinden och där fick han ligga till 1930 när han äntligen blev han begravd!

Alltså. 1677 kysste han Margareta adjö på en liten stund för att hjälpa en kompis.

253 år senare får han äntligen frid.

Puh….

Dockan som föreställer Fet-Mats i sin glaskista finns att beskåda i Falu Gruva. Jag kan stå framför denna kista en lång stund och bara rysa……

Tidsoptimister ….

Varför sker detta VARJE gång vi ska göra nåt? VARJE gång sitter jag färdig, klädd och klar och skär tänder eftersom älskling ( fast just då är han inte särskilt mycket älskling kan jag säga) är tidsoptimist eller vad han nu är, SEN är han i alla fall och irriterad är jag!den ilskna!

Vi ska på utflykt, en liten tur till Dalarna, och hälsa på goda vänner. Det ska bli kul och vi ser båda fram emot det, vi ska stanna och fika på vägen och gå in på små loppisar som vi gillar att göra och solen skiner och livet ska vara toppen…

VARFÖR måste jag börja resan på dåligt humör? Hur tänkte du där, älskling???

Onsdagslyx

Torsten och jag sitter vid bryggan och väntar på älskling, som kommer på mittiveckan-besök.

Hemma är allt tipptopp, huset städat, middagen färdig, drinken typ upphälld. Jag är den perfekta hemmafrun! Hoppas maken har med sig blommor så blir det 50-tal på riktigt.

Totte är tyvärr lika dålig på selfies som jag, det är ytterligare en grej jag ska lära mig om jag ska bli en bra bloggare. Hallå, jag vill gå på kurs!!!

Medaljens framsida

En gammal vän sen länge, som jag inte träffar mer än på Facebook nuförtiden, frågade mig tidigare idag hur det är. Han sa ” jag ser ju på bilderna och på det du skriver att det verkar bra, men man vet ju aldrig..”

och så är det ju. Ingen av oss lägger väl ut bilder på den obäddade sängen, det ostädade hemmet, dom vissna blommorna, den tomma champagneflaskan eller ilskan man ibland känner på sig själv eller sin fullständigt urkorkade omgivning? Visst vill man hellre berätta om dom lyckade underbara stunderna?

Fast alla VET ju att alla ibland INTE lever det ultimata oproblematiska soliga livet. Men det visar vi inte, åtminstone inte på Fejjan.

Nu sen jag själv har börjat blogga, läser jag andras bloggar i mycket större utsträckning, och jag förvånas då och då över hur modiga folk ändå är när dom skriver. Dom berättar om tillkortakommanden och viktproblem och sjukdomar. Och det är ju minst lika intressant att höra om livets tristare sidor, även om det ibland känns skönt att få gå loss i avundsjukans illvrål: JAG VILL OCKSÅ HA!!! Ge mig glamour och framgång och pengar och kärlek!

Själv lever jag just nu på en paradisö. Det är oftast toppen. Men inte alltid. Så som livet är!

I väntans tider. Eller Förväntan!

Så slår jag mig, i vilken gång i ordningen? ner på en av mina favoritplatser, för att SKRIVA BLOGG! Äntligen verkar det som om tekniken är på min sida, som att problemen med servern som vi har haft ( jag låter kanske här som att jag vet vad jag pratar om, men jag vet överhuvudtaget inte vad en server ÄR.. Men jag tänker att det låter kanske lite proffsigt ..) är lösta och att nu är det fritt fram för mig!

Well, upp till bevis, Server!

På Berget!

Mycket har förstås hänt sen sist, och lite. Jag har lämnat Skellefteå och gått på sommarlov på min paradisö. Jag har pussat på älskling och träffat nära och kära samt Torsten

Lånevovven Torsten, som bor hos mig på landet just nu

Jag har varit på restauranginvigning och fått jättegod mat och massor med vin och träffat folk jag gillar

Les Cedres! Libanesiskt! Gott!

Bonusdöttrarna har tagit student!

Gulliga och duktiga studenter!

Jag har badat och planterat blommor och lagat mat på min bästa mest ljuvliga Murrikka,

Murrikkan är den hushållsapparat jag använder överlägset mest under sommaren. Gott, mysigt, praktiskt. Gilla’rt!

Jag har skrivit ett flertal bloggar som inte har velat publicera sig, en del rätt bra om jag får säga det själv.. Jag har varit frustrerad över att det inte har funkat!!!

Men nu så. Lugn som ett stilla hav sitter jag På Berget och skriver detta. Och nu ska jag skicka iväg det. Jag ber en stilla bön att det går…

hej så länge!